Om Traneberg

Området tillhörde en gång Ulvsunda slott. Söder om bostadsområdet Minneberg låg ett torp där krögaren Bengt Trana drev värdshuset "Traneberg" på 1700-talet, vilket antagligen gett stadsdelen dess namn. Torpet revs 1937 då Svartviksvägen drogs fram. Inom stadsdelen finns två äldre gårdar; Tranebergs gård som fick sitt nuvarande utseende vid en ombyggnad i början av 1800-talet ochJohannelunds gård från slutet av 1700-talet.

Området köptes 1904 av staden och Traneberg byggdes 1934–1940. Från tiden mellan stadens förvärv och byggstarten anlades Tranebergs IP som hyrdes ut och periodvis fungerade som hemmaplan för Djurgårdens IF. 1935 gick arrendet ut varvid läktarna revs och bostadsbygget inleddes. Djurgårdens IF som under åren flyttat fram och tillbaka mellan Tranebergs IP och Stockholms Stadion kom att flytta in mer permanent i den senare anläggningen. [1]

Förslaget till stadsplan för Traneberg gjordes av stadsplanekontorets egen arkitekt Thure Bergentz med funktionalistiska stadsplaneideal som förebild. Hur sådana områden och bostäder kunde gestaltas, visades redan på Stockholmsutställningen 1930 med Tysklands moderna bostadsbyggande som förebild. Stadsplanen antogs 1932 och omfattade den centrala och södra delen av smalhusområdet. Övriga delar planerades 1934–1937. Axel Dahlberg var fastighetsdirektör i Stockholm 1933–1945 och han räknas som drivande kraft bakom projektet.

Traneberg är ett exempel för de första så kallade barnrikehusen som uppfördes i Stockholm, ett annat område var Hammarbyhöjden. Den statliga bostadspolitiken inleddes 1935 med ett särskilt stöd till bostäder till “mindre bemedlade barnrika familjer”. Detta var en direkt reaktion på Alva ochGunnar Myrdals debattbok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934, där bland annat bättre bostäder föreslogs. Barnen som flyttade in i dessa barnrikehus kallades även ”Myrdalingarna”.

Dessa barnrikehus, eller smalhus, som de också kallas, var nio till tio meter djupa trevåningshus med två lägenheter per trapplan. Lägenheterna var projekterade i enlighet med lånebestämmelsernas minimistandard och bestod huvudsakligen av två rum och kök. Med dagens mått var lägenheterna små, mellan 45 och 50 m², men för dåtidens anspråk var de välutrustade. Alla hus hade centralvärme, alla bostäder hade ett eget badrum med WC och rinnande kallt och varmt vatten, ett komplett utrustat kök samt balkong. Stora fönster släppte in ljus och luft, i trappuppgången fanns ettsopnedkast och på gården en lekplats i det gröna.

Området kom vid sidan av Hammarbyhöjden och Södra Ängby att kallas den vita staden.

På 1980-talet renoverades och upprustades området, återigen med statliga subventioner. Lägenheterna ansågs nu för små och köken motsvarade inte dagens bostadsstandard. Många lägenheter slogs ihop till större enheter och kök och badrum byggdes om till dagens standard. En del fastigheter utrustades även med hiss. I början på 1990-talet byggdes ett nytt bostadsområde, Tranebergs strand, på den södra sidan av Drottningholmsvägen. Det nya området binder ihop Traneberg med Alvik och Alviks strand även längs sjösidan.

Här finns Alviks tunnelbanestation samt Nockebybanans och Tvärbanans ändstationer.

Källa: Wikipedia (hämtad 2016-08-21)